Kardus

Grönt/Ingenting och inget alls

Detta rum var en gång grönt

med gröna mattor och gardiner

här fanns dofter jag nu minns

fast de aldrig riktigt fanns

Detta hav var en gång så stort

att där färdades blå vågor

tusen mil utan att slå

mot en strands realitet

Skepp av luft och dröm av glas

som med tidens ström fördriver

säg mig har jag någonsin valt

någonting och något alls

Denna väg var en gång grön

här växte maskrosor i diket

jag vill ana att dom finns

kvar som spridda frön någonstans

Här fanns liv och här fanns grönt

här växte gräset högt som skogar

en gång täcktes allt av grönt

på den sten jag sitter nu

Och du kan säga vad du vill

jag ska sitta still och lyssna

allt jag har är allt jag minns

ingenting och inget alls

Och du kan ta vad du vill ha

jag ska ge dig det du kräver

här finns ändå inget kvar

ingenting och inget alls

I det rum jag sitter nu

står en dörr jag aldrig öppnat

Gud vet vad du får för svar

om du frågar mig idag

​

Narkofag

Efter alla timmar

jag väntat på din tröst

efter alla ord av klagan

har sjunkit i mitt bröst

När ännu en natts plåga

har lidit mot sitt slut

då jag öppnar mina ögon och förnimmer

detsamma som förut

Hur runt omkring mig, i hundratals

står folkets vimmel i vardagens parad

och inget döljer den kalla sanning

att allting börjat på nytt och om igen

Svårt som det må vara

för dig att förstå

min hud bar inga ärr och skador

och inga öppna sår

Nej, se på mig och du ska finna

densamme som igår

likt bruset i min tinning

som bultar och består

Men om du kunde, om jag dig bad

skulle du bära min börda för ett slag

jag drömmer ändå, vill så gärna tro att jag

ska vakna upp förändrad någon dag

​

Dedikation 1

Det sägs att kärleken är komplicerad

men jag älskar dig och så är det med det

efter ett par öl och ett par tankar

är det det allra enklaste jag vet

För du är inte särskilt komplicerad

nej, du är varm och trevlig, god och snäll

själv så är jag full och förorenad

i alla fall för tillfället ikväll

Men jag vet att jag begär inget utav dig

mer än att du förblir just den du är

därför skriver jag så gärna dessa rader

men döljer dem för dig när du är här

För jag bryr mig inte om du skulle svarat

eller vem som ger dig ro och tröst ikväll

vem är jag att äga någon annan

jag som knappt förstår mig på mig själv

Så lustigt är vårt öde tänker jag sen

när jag så har tömt ett par öl till

att jag kanske liksom du gick genom livet

älskad av någon jag aldrig kände till

Dedikation 2

​

Nyss var vinter, nu är vår

tyst förskingras varje moln

och alla berg täcks upp av grönt

bakom smälta skikt av snö

Och de stigar där jag går

är desamma som igår

Det var i sommarsolens sken

då jag sprang till ditt kvarter

och den sorg som i mig flöt

fick en mening i ditt kök

Och de ord vi aldrig sa

blev min klippa och mitt hav

Det var sent en höstens kväll

då du trillade och föll

och din blick var lika mörk

som de strån av hår jag strök

Där vi låg i samma gräs

det som växte där du grät

Nyss var vinter, nu är vår

tyst förflyter så mitt år

och jag står kvar här där jag står

när du kommer och när du går

Och dina ärr uppå din hud

är lika vackra som förut

Och de ord vi aldrig sa

klingar lika tyst idag

I stillheten som uppstår

I stillheten som uppstår

mellan dagens flyende och nattens dunkla fallande

lyfter hon sitt huvud

sakta över havsytan och möter sjöodjurets blick

innan den försvinner bort med vågorna

och lämnar kvar i tystnaden

något hon gömmer så djup i sitt inre

medan lamporna slocknar i lägenhetsfönstren

​

​